stars of track and field.
det sistnämnda fastnade mest, det var hela tiden, say hello, with you, wish you were here, love love love, åh, dödensdöds finaste låtarna, arithmatik, jag lovar, det var det. indiepojkbandet var liksom det klaraste ljuset i det svartaste mörkret.
dom liksom, följde med mig, hela vägen till skolan som sällskap, jag gick så sakta att det tog 15 minuter, när det egentligen bara tar 5 minuter att gå dit, men en låt på fem minuter, det var liksom för lite, det visste jag, tre var alldeles lagom för att jag skulle kunna gå in i skolans entré och göra entré med mörkblåa jeans, en urtvättad svart t-shirt, osminkat ansikte, rufsigt hår och nakna, ärrade, såriga armar. det var varmt.
det var vårvarmt.
jag har ingen aning. det var grönt, och utanför hörlurarna sjöng fåglarna i takt med hjärtslagen, tröttheten och ovissheten.
dom flesta undrade nog vart prinsesskronan av plast jag använde flitigt hade tagit vägen. hade dom färgglada armbanden och halsbanden gått av av hennes rakblad som vi vet att hon har i sin, fortfarande rosa hello kitty plånbok, kanske det enda hon har kvar. håret gick från att kunna bli fint blont till svart igen.
vi undrar om det gör ont. gör det ont?
det var den där blonda tjejen från sexan (som alla visste skulle bli en fjortisvärsting i hela enskede om något år eller två, och det blev hon väl) som vågade komma fram till en nia som var för svår för sitt eget bästa i för tidig ålder.
jag kommer inte ens ihåg när jag slutade göra mig själv illa.
jag kan inte minnas exakt när, var och hur allt hände längre.
det finns inga årtal och månader längre. jag kan bara relatera till årstider, lukter, färger, sinnesstämningar, minnen och dialoger.
och musik. musik som ändå ingen känner igen. förutom regina då, men alla vet ju vem prinsessan från moskva är lika mycket som ni vet att jag inte har något kungablod i mig.
